Mongkut hade fått två söner med hustrun Chao Chom Manda Noi เจ้าจอมมารดาน้อย (24 oktober 1805-mellan 1846-1857) innan han blev munk. De dog dock båda före sin far. Mongkuts bror och Maha Uparat Phra Pinklao hade dött 1866 och man började nu, med tanke på kungens höga ålder, att fundera på vem som skulle bli hans efterträdare.

Den äldste av Mongkuts söner, som föddes av en drottning (Debsirindra), var prins Chulalongkorn. Prinsen var född den 20 september 1853 och trots sin unga ålder blev han snart allmänt betraktad som den logiska efterträdaren. Då Debsirindras far var en son till Rama III har alla släktingar till Chulalongkorn därmed släktband tillbaka till Rama III. Det var tydligt att Mongkut också ville att Chulalongkorn skulle bli tronföljare och gav honom en extraordinär utbildning, som påbörjades redan i början av 1860-talet. Utbildningen var en kombination av traditionell siamesisk och västerländsk utbildning.

(Chulalongkorn 1865)

Det var Chulalongkorn som var den mest prominente eleven hos Anna Leonowens, som du kan läsa mer om nästa artikel. Samtidigt fick han praktisk övning i konsten att regera vid sin fars sida under audienser där offentliga ärenden avhandlades och genom att vara budbärare till och från ministrarna i administrationen.  

I augusti 1868 meddelade hovet att en expedition skulle avgå från Bangkok för att studera en total solförmörkelse. För bönderna på landsbygden var solförmörkelser något illavarslande. De sågs som ett försök av demonen Rahu ราหู att sluka solen och man använde skällor, gonggongar och fyrverkerier för att förmå Rahu att släppa taget om solen. Mongkut menade att han kunde minska denna vidskepelse gebom att med matematisk precision beräkna tidpunkten för solförmörkelsen.

En rad dignitärer och andra gäster, både asiatiska och västerländska, som bjöds in till expeditionen försågs med exakt position för den plats vid den siamesiska kusten där solförmörkelsen skulle vara som längst. En delegation av franska astronomer skickades ända från Paris för att bevittna händelsen. De möttes av Mongkuts följe som omfattade medlemmar ur den kungliga familjen inklusive prins Chulalongkorn, trotjänare, skeptiska hovastrologer, hästar, oxar och 50 elefanter!

Singapores guvernör, Sir Harry Ord, hade också bjudits in. I sin inbjudan till Sir Harry skrev kungen att han skulle komma till "East Greenwich longitude 99 degrees 42' and latitude North 11 degrees 39'." Sir Harry Ord anlände tillsammans med en rad brittiska officerare och deras fruar ombord på ett krigsfartyg. Om några av gästerna varit oroliga för sin bekvämlighet blev de mer än överraskade över det de såg.

Platsen dit de var inbjudna var visserligen omgiven av djungel, men arbetare hade skickats dit månader i förväg för att röja och bygga en kunglig bostad och andra bekvämligheter för de förväntade gästerna. Det hade uppförts välutrustade gästbungalows, en fransk kock lagade måltiderna och det serverades fina viner.

Magnumflaskor med champagne stod på kylning i ishinkar, vilket skedde under en tid då is var lyxigare än den ädla drycken. Alla blandade sig informellt med varandra under dagarna och de kungliga barnens artighet och engelskkunskaper gjorde stort intryck på gästerna. Mongkut hade räknat ut att solförmörkelsen skulle äga rum den 18 augusti 1868 och han hade pekat ut en avlägsen plats i provinsen Prachuap Khiri Khan där förmörkelsen skulle kunna ses som längst. Ett komplett observatorium hade också uppförts.

(Gäster vid solförmörkelsen 1868)

Hur staden Prachuap Khiri Khan fick sitt namn är också ganska intressant. Här hade det tidigare legat en stad som lämnats öde efter Ayutthayas fall 1767. Den hade återuppbyggts 1845 och fick då namnet Prachuap Khiri Khan. Namnet sägs betyda ”staden bland bergen.” Kung Mongkut lät sedan samla ihop invånarna i de tre städerna Bang Nangrom บางนางรม, Kui กุย (som i dag är distriktet Kuiburi) och Khlong Wan คลองวาฬ och flyttade dem till den återuppbyggda staden.

Samtidigt med detta döpte Mongkut också om en del av den nuvarande provinsen Trat och den kambodjanska provinsen Koh Kong (Ko Kong) เกาะกง till Patchan Khiri Khet ปัจจันตคิรีเขตร. En källa säger att namnändringen gjordes 1855 och att den varade till 1904. Namnet Patchan Khiri Khet hade valts för att rimma med Prachuap Khiri Khan, som låg på samma breddgrad på motsatta sidan av Thailandviken.

(Provinsen Koh Kong i Kambodja)

Dagen för solförmörkelsen började inte bra. Det var en gråmulen dag med regnmoln som kom in från söder. Alla förberedelser var emellertid inte förgäves då molnen skingrades strax efter att solförmörkelsen börjat. På morgonen den 18 augusti, exakt på sekunden enligt kungens beräkningar, förmörkades himlen.

Solförmörkelsen varade i sex minuter och 46 sekunder och förlöpte exakt som kungen hade förutsagt. Mongkut och hans premiärminister, kalahom Si Suriyawongse, hurrade och de franska astronomerna och europeiska vetenskapsmännen erkände kungens exakta briljanta beräkningar och kunskaper inonm astronomi, medan hovastrologerna blev brydda och förlägna. Nyheten om att kungen hade rätt spred sig och bidrog till att minska vidskepligheten runt solförmörkelser. De tidigare skeptikerna skulle dock snart få vatten på sin kvarn då det gällde deras tidigare fruktan och övertro.

Paviljongen varifrån man studerat solförmörkelsen var lågt belägen i en träskliknande strandmiljö vid byn Wah Kor (Ban Wa Ko) บ้านหว้ากอ. Det fanns gott om mygg där och kort tid efter hemkomsten till Bangkok drabbades flera i det kungliga sällskapet av malaria. Enligt uppgift handlade det om den allvarliga svartvattenfebern (khai patsawa dam) ไข้ปัสสาวะดำ. Bland de som insjuknade fanns både kung Mongkut och Chulalongkorn och de blev mycket sjuka. För kungens del skulle det sluta tragiskt, men tillståndet för prins Chulalongkorn var också ytterst allvarligt.

Dagarna innan Mongkut dog talade han med Chaophraya Si Suriyawongse. Mongkut vägrade att ange någon speciell person som tronarvinge, men han sade att om Chulalongkorn skulle utses av tronföljarrådet ville han att Si Suriyawongse skulle fungera som regent tills prinsen uppnådde mogen ålder.

Bland kung Mongkuts sista ord var ett avsked på pali till sina tidigare munkkollegor. Han bad dem att inte sörja "eftersom döden drabbar alla skapningar.” Den mycket sjuke kungen hade också samlat sina rådgivare hos sig och bad dem; "fortsätt vårt goda arbete i folkets intresse.” Därefter lade Mongkut sig på sin högra sida och reciterade Buddhas heliga namn för att behålla sitt sinne klart i dödsögonblicket. Natten den 1 oktober 1868 dog han 63 år gammal.

Att vi vet så pass mycket om Mongkuts död beror på hans lojala vän och ämbetsman Peng Benyakul (Pheng Phenyakun) เพ็ง เพ็ญกุล (16 maj 1821-2 januari 1894). Han fick 1874 titeln Chaophraya Mahindrasakdi Dhamrong (Chaophraya Mahintharasak Thamrong) เจ้าพระยามหินทรศักดิ์ธำรง.

(Chaophraya Mahindrasakdi Dhamrong)

1857 fick Peng titeln Chao Muen Sanphet Phakdee (Chao Muen Sanphet Phakdi) เจ้าหมื่นสรรเพธภักดี av kung Mongkut. Därefter fick han titeln Phraya Burutrattana Rajapanlop (Phraya Burut Rattana Ratchaphanlop) พระยาบุรุษรัตนราชพัลลภ, พระยาบุรุษรัตนราชพัลลพ och denna titel behöll han under kung Mongkuts regeringstid. Under kung Chulalongkorns regeringstid fick han titeln Phraya Rajasupavadee (Phraya Ratchasuphawadi) och sedan den tidigare nämnda titeln Chaophraya Mahindrasakdi Dhamrong.

Kung Mongkut betraktas av många västerländska historiker som en av de mest lysande och progressiva härskarna för sin tid. En amerikansk missionär, som kände honom väl, beskrev honom som "den mildaste och bäste hedniske härskaren på jorden!" Då tronföljarrådet sammanträdde för att utse en ny tronföljare förklarade Si Suriyawongse att han stödde prins Chulalongkorn som ny kung. Han poängterade att de västerländska makterna förväntade sig detta val och att det därför var klokt att välja honom.

Endast en prins opponerade sig mot förslaget, men fick inte tillräckligt starkt stöd då alla var rädda för Si Suriyawongses makt. Därmed utsågs prins Chulalongkorn till ny kung och Si Suriyawongse utsågs att verka som förmyndarregent fram till att prinsen skulle fylla 20 år den 20 september 1873.

Därefter kom Si Suriyawongse med det märkliga beskedet att kung Mongkuts brorson prins Wichaichan (6 april 1838-28 augusti 1885), som var äldste son till den avlidne "andrekungen" Phra Pinklao, skulle utnämnas som huvudarvinge till tronen. Det märkliga bestod i att utnämnandet till denna post alltid tidigare hade varit den nye kungens privilegium.

(Prins Wichaichan)

Prins Wichaichan är också känd under namnet George Washington ยอร์จ วอชิงตัน, som hans Amerikaintresserade far givit honom. Wichaichan fick titeln Kromma Muen Bowon Wichaichan กรมหมื่นบวรวิไชยชาญ år 1867 och titeln Krom Phra Ratchawang Bowon Wichaichan กรมพระราชวังบวรวิไชยชาญ år 1868. Han är också känd som Phra Ong Chao Yodyingyot (Phra Ong Chao Yingyot) พระองค์เจ้ายอดยิ่งยศ.

Det är osäkert om Si Suriyawongse hade några baktankar med valet av prins Wichaichan, men hans agerande har tolkats som ett försök från Si Suriyawongses sida att stärka sin position och sitt inflytande i riket. Kanske trodde inte Si Suriyawongse att Chulalongkorn skulle återhämta sig från sin malaria och att Wichaichan därefter skulle få tronen och stå i tacksamhetsskuld till honom. Kortsiktigt blev Si Suriyawongses familjs position ytterligare stärkt genom de ministrar som sedan utsågs.

Si Suriyawongse blev regent med den sällan använda prinstiteln Somdet Chaophraya Borom Maha Si Suriyawongse och hans son Chaophraya Surawongse Vayavadhana (Won Bunnag) ersatte honom som Kalahom. En annan av Si Suriyawongses halvbröder, Chaophraya Bhanuwongse (Thuam Bunnag) tog över Phrakhlang och hans brorson tog över jordbruksministeriet (krom na) med dess betydande sidoinkomster från markskatter, varav en icke ringa del också hamnade i regenten Si Suriyawongses fickor.

Si Suriyawongse var den stora dirigenten i administrationen under sin regeringsperiod, liksom han hade varit det före, och så skulle det förbli ända fram till hans död 1883.